Den 3 september 1939 intogs förstärkt försvarsberedskap för stora delar av försvaret, däribland luftbevakningen. Den första beredskapsdagen blev samtidigt den dag, då Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig, sedan dessa länders  krav på de tyska truppernas tillbakadragande från Polen inte besvarats. En total mobilisering ansågs inte vara tillämplig för vårt försvar, eftersom Sverige inte var i krig eller under akut krigshot och en mobilisering skulle också kunna verka provocerande på omvärlden. Förstärkt försvarsberedskap motsvarade dock i verkligheten en partiell mobilisering, eftersom delar av krigsorganisationen inkallades för att hävda Sveriges oberoende och neutralitet och skulle vara redo att bekämpa en anfallande fiende.

Försvarsberedskapen kunde utökas i stort sett upp till nivån för total mobilisering av hela det svenska försvaret.     

Redan 1938 hade man utfärdat instruktioner för svenska militärförbands ingripanden mot främmande militära enheter, flyktingar mm på svenskt territorium när Sverige stod utanför krig.

Samma snabba Blitzkrieg-taktik som mot Polen upprepades våren 1940 vid Tysklands anfall mot Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och norra Frankrike. När Tyskland invaderade Danmark och Norge den 9 april 1940 sattes samtliga svenska förband  i krigsberedskap. Den enorma tyska krigsmaskinen stod helt plötsligt vid svenska gränsen. Skulle Hitler ge order till trupperna att också samtidigt anfalla och försöka ockupera Sverige? Ovissheten var stor under de följande veckorna om vi också skulle drabbas av kriget och tysk ockupation. Enligt rapporter från svenska ambassaden i Berlin bedömdes en tysk invasion av Sverige vara överhängande den 12 april 1940. Något tyskt anfall kom inte den dagen, men risken ansågs fortfarande mycket stor ända fram till juni, då samtliga tyska krav på eftergifter hade tillgodosetts från svensk sida. Det svenska försvaret var så gott som totalt mobiliserat under denna tid.

Det svenska försvaret hade egentligen ingen styrka att motstå en tysk invasion i april 1940. Endast ett fåtal soldater hade kunnat grundutbildas efter krigsutbrottet,  p g a den mycket stora befäls- och materielbristen inom försvaret. Särskilt svår var bristen på befäl inom luftvärns- och kustartilleriet. De fåtaliga befälen behövdes dessutom i första hand som chefer för beredskapsförbanden ute i fält. Hur kritiskt försvarsläget var kände den svenska allmänheten inte till, men politiker och militärer var insatta i det faktiska läget.