|
| |
|
Sveriges läge mellan
stormaktsblocken under kalla kriget innebar en överhängande risk att landet
skulle kunna bli en krigsskådeplats i ett krig mellan NATO och
Warszawa-pakten. Östersjöområdet skulle enligt Sovjetunionen vara ett
"fredens hav" utan inblandning av USA och NATO. Det föreföll vara en god
tanke av en fredsälskande nation, men man nämnde inte att Östersjön var
strategiskt viktig för Sovjetunionen, eftersom den var en lämplig anfallsväg
för västmakterna och de med en liten insats skulle kunna låsa in den ryska
Östersjöflottan.
Riksdagen bestämde som en del av försvarsbeslutet 1948 att
luftbevakningen i dess helhet fortsättningsvis skulle ingå i flygvapnet.
Beslutet innebar att man nu skulle genomföra den genomgripande
omstruktureringen till ett nytt och redan delvis planerat stridslednings-
och luftbevakningssystem,
som skulle
vara klart
1955. |
 |
 |
|
Genom den snabba
radarutvecklingen under 1940-talet ställde man sig frågan både i Sverige och
utomlands om den optiska luftbevakningen spelat ut sin roll och helt skulle
ersättas av radarluftbevakning. Erfarenheterna från övningar inom Sverige
men även från utlandet t ex vid NATO:s årliga flygövning ”Coronet” visade
att även ett starkt nät av moderna radarstationer inte garanterade upptäckt
av lågt flygande flygplan och att det därför var mycket viktigt att
komplettera radarsystemet med en omfattande optisk luftbevakningskedja. |
|
Direkt efter flygvapnets övertagande
1948
började man bygga upp den
nya verksamheten. Planerna på ett ytterligare utvecklat luftförsvarssystem,
gjort för svenska förhållanden, började ta form i slutet av 1940-talet. Det
nya luftförsvarssystemet, som senare benämndes Stril
50 (Stridslednings- och luftbevakningssystem
modell 50), var ett stridslednings- och luftbevakningssystem med en samlad
operativ ledning av hela luftförsvaret, modern teknisk utrustning och
fortifikatoriskt skyddade anläggningar med en del rörliga enheter. I det
färdiga förslaget till det nya luftförsvaret hade man skapat en egen svensk
systemlösning med luftförsvarssektorer, luftförsvarscentraler,
radarstationer, luftbevakningsgruppcentraler, sambandssystem och en nära
samverkan med det civila samhället. |
 |
|
Det manuella
Stril 50-systemet
kunde i längden inte motsvara flyg- och teleteknikens snabba framsteg. Ett
nytt datoriserat Stril-system, som benämndes Stril
60, planerades som ersättare för Stril
50. Insamling, överföring och presentation av måldata mm skulle i
fortsättningen till övervägande del ske på elektronisk väg med bearbetning i
datorer. Man räknade med att genom datoriseringen nå en betydande
effektivisering av hela Stril-verksamheten.
I samband med att radar började användas kontinuerligt inom
luftbevakningen uppstod behovet av att dela upp luftbevakningen i två
samverkande delar: optisk luftbevakning och radarluftbevakning. Det var vid
planeringen av Stril
50 i slutet av 1940-talet som den traditionella metoden för spaning efter
flygplan officiellt kom att benämnas optisk luftbevakning, förkortat Olbev,
som var i bruk i Stril 50 och 60 under
åren
1948-1994. |
|
>> läs
vidare om luftbevakningens historia! |
|
